Apropå ingenting...

Mannen gick genom lägenhetens fyra rum. Lägenheten med den vackra utsikten över hamnen. Lägenheten som hade rymt de lyckliga stunderna. Lägenheten som hade rymt et lyckliga paret. Nu låg den i skugga. Nu låg hela livet i skugga.

Det ekade av hans nyklackade, nyputsade skor där han gick på parketten. Lägenhetens vita väggar som förut sprudlat av glädje, var nu mörka. Allting var tomt. Han gick genom köket och tittade in i sovrummet. Inom sig frågade han sig om något var glömt. Svaret blev nej, ingenting var glömt och han visste att ingenting heller skulle bli glömt. Någonsin. Han skyndade sig mot dörren, nu ville han bara iväg, glömma den här lägenheten, glömma allting som hänt här, glömma sitt liv. Nej, det var inte riktigt sant. Han ville inte glömma sitt liv, bara de två senaste åren.

Som om någon sa åt honom att minnas snubblade han till innan han nådde ytterdörren. Med ena handen mot väggen kände han något som inte hörde till tapeten, en liten nål. Någon hade nålat fast ett papper på väggen med en liten nål. Han kunde inte minnas att han själv hade gjort det, men kanske han hade gjort det ändå? Ibland gör man ju saker man själv inte minns efteråt. Han lossade nålen och tog pappret i sin hand, lutade sig mot kakelugnen, fortfarande varm sedan morgonens eld och började läsa.

Ganska snabbt insåg han att han läste om sig själv. Pappret var fyllt med handskriven text i rött bläck. I sitt elände gissade han att det var blod. I alla fall i filmen om honom skulle texten vara skriven i blod. För att skapa lite stämning i tillvaron.

Alice, läste han högt för sig själv. Han tyckte om namnet Alice, mest eftersom hans en gång blivande fru hette just så. Hon kunde röra vid världen och få solen att skina genom regnet. Förr. Det var förut.

Han kunde läsa några siffror och så stod där skrivet banken. Ja, just banken. Hans arbetsplats. Hans leverne. Hans tråkiga, torra, enformiga jobb. Det som han gick upp för varje morgon. Det som han, varje kväll, missade solnedgången för. Banken. Personen som noterat banken hade även strukit över det. Rätt gjort, tänkte han bittert.

Så kom det som skulle representera hans lyckligaste dagar: blomsterhandeln, förlovningen, ja allt som handlade om deras bröllop. Till skillnad från andra män var faktiskt han en sådan man som brydde sig. Han ville också vara med och bestämma vilka blommor som skulle ingå i bröllopsbuketten. Han ville också bestämma tapeternas färg i deras nya bostad, och vilken soffa de skulle köpa, den från Mio eller Ikea? Det var förresten nästa ord på pappersarket: tapeter och möbler.

Mitt i allt hördes en lastbil nere på gatan. Nu åkte väl flyttlassen, tänkte han för sig själv. Nu åkte mitt liv iväg. Och lämnade mig kvar här.

Nästa ord gick knappt att läsa. Ögonen sa stopp. Hjärnan hejdade dem från att se. Men trots motståndet kunde han se att där stod frun. Vilken fru, undrar väl du? Inte hans fru. Han träffade en fru. Någon annans fru. Hon brukade komma över när Alice ännu inte var hemkommen från shoppingturen på stan, varje lördag. Det var som tysta leken. Hon smög in, gjorde knappt ett ljud av sig. Efter sängkammarbesöket lämnade hon honom lika tyst. Hon ville ingen illa, men ändå var hon det största såret i mannens och hans frus äktenskap.

Nästa ord på pappret var mamma. Mamma representerade plåstret. Plåstret som behövdes på såret. Det öppna såret som ömsom blödde, ömsom varade. Mamma besökte dem ofta. Mamma, svärmor alltså, var ett knippe glädje i ett par klackskor. Mjukare, fina kvinna får du leta efter. Såg världen i pastell. Även i de mörkaste tider. Hon plåstrade om såret så gott det gick. Och såret började läka.

Tills domedagen. Han kunde läsa begravningsbyrån på papperet. Och han förstod precis. En stor kista, rymmandes hans kropp. Och en liten kista bredvid, rymmandes hans frus hjärta. Känslorna tog över hans kropp. Hans ögon tårfylldes och han insåg vad han hade gjort. Hur han hade stuckit ett hål i hans frus hjärta genom sina handlingar. Hennes hjärta låg nu krossat i en kista. Och hans kropp, inte riktigt död, men kall av hans känslolösa handlingar. Handlingar som egentligen var fyllda av känslor. Men av fel slag. Såklart.

Som uppstigen från de döda reste han sig från sin plats bredvid kakelugnen. Han vek ihop papperet, la det i bakfickan runt om fotografiet på Alice. Alice, ja… Henne skulle han aldrig glömma. Han log för sig själv. De sista åren hade varit bra. Ändå lovade han sig själv att aldrig mer tänka på den här lägenheten. Aldrig mer tänka på Alice. Så han tog upp mobiltelefonen ur jackfickan och började knappa in hennes nummer. Han hade ju glömt säga hejdå.